Tänkte jag skriva om nu....den är inte så känslig så alla klarar nog av att läsa den..hehe

Det började med vattenavgång kl 8.10 på morgonen den 5/9-07, skulle springa på toa en snabbis innan Micke gick upp och skulle åka te jobbet, och fick bokstavligen springa till toan...haha..sen satt jag där...länge och bara satt....ropade på Micke att jag trodde vattnet gick och sedan funderade jag på vad som skulle hända nu...vad vi skulle göra...=) vi ringde in till förlossningen och dom va lite osäker på om det va vattnet eller inte...jag kunde inte tänka mig att det va något annat så vi skulle äta frukost och ta det lugnt sedan kunde vi komma in på dagen eller em på koll. När vi kom dit va det ingen tvekan om att det va vattnet som hade gått men eftersom inga värkar hade kommit igång så fick jag åka hem för att invänta dom och om dom inte kommit igång innan torsdagen den 6/9 så skulle vi komma in kl 8.00. Och inga värkar kom eller på natten kom det lite små sammandragningar var 5,6 minut men det vart inge mera, men såklart kunde man inte sova någonting denna natt=) Vi åkte in dagen efter och gjorde en undersökning och dom tyckte vi skulle sätta igång det hela, om vi ville, och sååklart vi ville det :D

Så kl 9.00 satt dom dropp för att få igång värkarna, dom kom allt eftersom men började bli starkare vid 12-tiden...och dom ville att värkarna skulle komma 4 st inom 10 minuter, alltså med 2 minuters mellanrum...(tror ja det blir). Vi gjorde väl inte så mycket förutom att klocka värkarna och hålla CTG-apparaten på plats, va omöjligt att ta både hjärtljuden och mina sammandragningar samtidigt...antingen försvann den ena eller den andra... det va väldigt frustrerade eftersom dom inte hade någon koll på mina sammandragningar....Vid 13-14 tiden gjorde dom en koll och jag var öppen 3-4 cm, suck tänkte jag, inte mera...faan....det började bli riktigt frustrerande alltihop, ville gärna att allt skulle hända lite fortare.
Micke satt vid min sida heela tiden och masserade  mig och höll handen vid värkarna och gav mig dricka och mat och hade kontakt med alla nyfikna själar där ute:D

Efter att suttit/legat med värkar i ungefär 6 timmar så började det gööra riktigt ont, hade klarat mig på värmekuddar tills nu ungefär...vid 19.00 fick jag lustgasen efter att Micke frågat om jag kunde få någon bedövning för jag hade såå fruktansvärt ont. Fick lustgas och jag var i himmlen. Lustgas i ena handen och glassdrink i andra, måste sett hemsk roligt ut, men helt underbart va det...hihi=)
Fast efter ett tag vart värkarna ännu starkare och lustgasen värkade ingenting längre..då frågade Micke efter någon annan bedövning, eftersom vi pratat om att han skulle be om det när jag inte orkar längre, och det va den tiden då...

Dom ringde efter narkosläkaren vid 21.00 och han kom och satt epidrualen vid 22.00, jag var väääldigt nervös över att få den satt eftersom ALLA jag hört med tycker det gör så fruktansvärt ont, jag var beredd på det värsta.
Med lustgasen i ena handen och Mickes hand i den andra var jag beredd. Först kom den iiiskalla spriten som gjorde rent, och jag blåhöll Mickes hand, och sedan tyckte jag ingenting hände tills han sa - nu är det klart...jag vart heelt paff och funderade på om han verkligen har satt dit den, kollade upp på Micke som också såg förvånad ut, haha, helt otroligt härligt var det, kan började känna mera eftersom att smärtan slutade...och lustgasen behövdes inge mera=)
Dom undersökte mig och jag var vid denna tidpunkt, alltså ungefär 22.30 öppen 8 cm.

Nu sa dom att jag kunde få vila lite...ååååh va skönt tänkte jag, dom sa till Micke att han kunde lägga sig på sackosäcken på golvet och vila lite oxå...Helt underbart att få lite extra krafter....
Tänkte att jag skulle gå på toa innan jag vilade så Micke och jag började traska sakta med säkert till toan. Det började trycka på väldigt mycket neråt tyckte jag men till toa och tillbaka kom vi. När jag la mig igen kunde jag inget annat än att försöka kontrollera mina värkar som började bli väldigt intensiva....dom kändes väldigt mycket och det pressade på som attans, det gjorde lixom inte ont med man ville trycka MASSOR och jag förstod att jag inte skulle få någon vila alls innan bebisen kom. BM kom in och frågade hur det gick och att hon skulle komma tillbaka in en stund senare, jag vart lite panikslagen eftersom det tryckte på så mycket. och det kändes som hon kunde komma närsomhelst..jag kämpade på med mina värknar och klämde nog sönder Mickes hand vid detta tillfälle, BM kom in igen efter kanske 5-10 minter och hon såg att jag kämpade på väldigt mycket och hon verkade vara ganska förvånad över att det hade gått så snabbt  tills värkarna kom så intensivt, så hon skulle känna hur öppen jag var och konstaterade att jag var öppen 10 cm så det var bara att börja krysta när värkarna kom....nu var kl 23.00, låg dom första krystvärkarna fast fick tips om att stå för att få igång det ännu mera så upp kom jag på något sätt och stod vid en gåstol i två krystvärkar och sedan gick jag snabbt lägga mig ner om jag inte ville föda ståede och det ville jag inte...så jag la mig ner på sidan och krystade kanske tre gånger sedan kom hon ut, skrikade och helt underbar, kl 23.25=) Micke klippte navelsträngen och sedan fick jag upp henne på bröstet...jag kunde inte koppla och fatta först..allt var så overkligt...hon var 48 cm lång och vägde 2840 g....
Nu när tösen är 7 dagar gammal känns det som jag börjar förstå...man har levt i en jag vet inte vad dom senaste dagarna i en dröm. Men det är så otroligt så det finns inte ord att beskriva händelsen med...allt gick jätte bra (över förväntan) och att det skulle komma ut något så vackert och så underbart något som vi skapat...helt otroligt=) är helt klart VÄRLDENS lyckligaste människa!!!

Det hände ju inte något ovanligt eller konstigt under våran förlossning så det kanske inte var så roligt att läsa men ändå
Jag vart själv väldigt förvånad efteråt hur bra allt hade gått. sa precis efter att detta kan man ju göra om..haha..trodde jag skulle vara en sådan som sa aaaaldrig mera...men med Micke vid min sida heeela dagen gick det, han är perfekt, hjälpte till precis vid rätt tid och visste på något konstigt sätt precis alltid vad han skulle göra...hade aldrig klarat mig utan honom....han var guld värd!
Nu ska jag gå in och kolla hur mina älsklingar mår....

Kanske vart väldigt förvirrande och konstigt (orkade inte läsa igenom allt) haha ;)