Jag ringde Micke som jobbade och sa att han iaf kunde komma hem på sin rast som va kl 12 för att se om det vart värre eller inte med värkarna.

När Micke kom hem så kom värkarna varannan minut, han tyckte då vi skulle åka in men jag ville verkligen inte bli hemskickad när jag väl åkte in så jag sa att jag hoppar i duschen först sen åker vi in. stod i duschen i 1(?) timme, kändes mer som 10 minuter, hade då fortfarande värkar varannan minut.

Efter dusch så åkte vi in och vart inskriva kl 14.00.

Mina värkar kom tätt och va ibland jättekorta och ibland lååånga...väldigt oregelbundna men hade dom ofta och ont gjorde det göra. Frågade om smärtlindring, va helt inställd på att få ryggmärgsbedövning men det va det tydligen försent för eftersom jag vid ankomst va öppen 6-7 cm. Lustgas fick det bli och sen satt dom hål på mina hinnor så vattnet forsade, han hade tydligen bajsat i vattnet, vilket inte va jättebra, kunde tyda på att han har varit eller är stressad.

Märkte ganska fort att BM och USK var lite oroliga och kom in titt som tätt och kollade på CTG-kurvan, dom var lite riktigt nöjda över att hans hjärtljud skönk varje gång jag hade en värk, men eftersom dom gick upp till normalt efter värken vart dom osäkra vad som händer.

Dom bestämde sig för att ta något prov från bebisen huvud, det kom in en läkare och en special läkare som skulle göra proverna, provsvaren skulle inte ligga över 4.2 och alla 3 prov som togs låg på 6.0 eller 6.2 vilket betyder att han var ganska stressad där inne.

Medans dom tog proven så försökte dom komma på hur dom skulle kunna få ut honom på ett ganska fort sätt, hörde att dom pratade om sugklocka men eftersom jag bara var öppen 9 cm så gick inte det, och dom bad mig krysta när jag hade en värk men eftersom jag inte hade några krystvärkar gjorde det fruktansvärt ont och va helt omöjligt..Jag började få panik eftersom det gjorde så ont och man hör dom prata mellan varandra om vad dom tycker och tänker, vilket stressade en ganska mycket...Det jag kommer ihåg då är bara att jag låg och kved och ville bara bort, försvinna eller snittas, vad som helst som skulle få ut honom så snabbt som möjligt, jag struntade i allt bara jag slapp ha ont.

Sen gick allt väldigt fort, tror det va efter dom fått sista provsvaret från testerna från hans huvud som dom bestämde sig för att göra snittet. dom ringde op 16.34 och sen sprang dom, jag blundade och hann inte tänka ett skit egentligen, det jag kommer ihåg va att dom när vi kom till op sa, du måste ta dig till denna säng (en höggravid människa som har svinont är inte det lättaste att flytta på) men "kastade" mig upp på andra sängen och blundade, mina armar spändes fast och hörde någon säga drick detta och jag svalde, VAD hade jag ingen aning om. Sen frågade dom hur mycket jag vägde, ingen aning sa jag och om jag har någrar allergier.  Sen hörde jag någon annan ropa NU SÖVER VI, medans en annan svarade NEJ, dom är inte påklädda ännu(alltså dom som skulle skära i mig), sen somnade jag och vaknade upp 1 timme senare på uppvaket. Frågade första bästa om dom mådde bra, fick svar att dom gjorde det, då va allt lugnt, grät en skvätt och glömde helt bort att frågade om det va en tjej eller kille...

Han föddes 16.45 så 11 minuter från att dom bestämde sig tills han va ute tog det, förstår i efterhand att man kanske inte hängde med i riktigt allt där på slutet när det gick så snabbt.

När han kom ut mådde han inte så bra, fick hjälp igång med andningen och var ganska medtagen. men efter 15-20 minuter kunde en stolt pappa ta honom till förlossningsrummet och börja mysa.

Han hade navelsträngen virad runt halsen två varv vilket dom tror va boven till att hjärtljuden gick ner varje gång jag hade en värk, när man har värk så trycks ju barnets huvud neråt och eftersom navelstängen inte va så lång så drogs den åt varje gång och hans hjärtljud sjönk.

Jag tackar alla i världen för att det gick bra och dom fattade rätt beslut, för om dom inte gjort snittet hade det nog inte gått så bra som det gjorde...ryser varje gång jag tänker på vad som skulle kunna ha hänt.

Micke hängde "bara" med, hörde när dom började springa med mig att någon undrade om någon tog hand om sambon och det va det någon som gjorde, han hade fått på sig andra kläder och sprang efter, han fick vänta utanför tills bebisen va ute och dom hade koll på att det va någolunda bra med honom, då fick han komma in och kolla, medans dom sydde ihop mig brevid, najs.

Hade iallafall världens bästa BM och USKA under dagen. dom är guld värda.

Alla som man pratat med efteråt som läst journalen anser att vi haft en jätte tuff tid den dagen, jag och micke känner oss bara väldigt lyckligt lottade som fick åka hem med en frisk pojke. Men såklart har man haft sina gråtdagar och vi har gått igenom dagen jag och micke säkert 100 ggr med varandra så det känns som jag fått ur sig det mesta, en sak till som va bra va att BM som vi hade under förlossningen kom in dagen efter och pratade igenom hela händelsen med mig, det va jätteskönt, hade ju en del frågor. Ska på återbesök på lassarettet om några veckor för att prata med läkaren och sånt som va med, det ska oxå bli skönt.

Just nu njuter vi av dagarna och försöker få ihop amningen och vardagen med en liten och en stor tillsammans, tyvärr blir det att den stora får leka mest inne och man tyvärr inte har lika mycket tid med henne...men hon är underbar och så förstående, hon är verkligen en ängel min stora tjej=)

Om ni läst såhär långt så kan jag säga att jag kanske låter lite förvirrad i inlägget men så får det vara=)